Cigno

Subflugis el purpura alt’
vircigno al la ter’,
ĉe roj’ eksonas lia kant’,
junie, en vesper’.

Li kantas pri l’ belega nord’,
pri l’ ĝoj’ de l’ firmament’,
forgesas tagoj dum la nokt’
endormi en kviet’;

per ombroj densaj mitas sin
betul- kaj aln-arbar’,
or-lume golfoj ravas nin
per plaŭda ŝaŭm-kantar’;

ĉi loke dolĉas viv’ en am’
kun pura kor’, en ver’,
ĉi hejmas fido kaj ĉiam
sopiras al ĉi ter’!

De ŝaŭm’ al ŝaŭm’ jen fluga just’
de l’ himno al la fon’,
li tiras sin al l’ ina brust’,
dum velkas lasta son’:

Ĉu pli el sonĝ’ de l’ vivotemp’
gajneblas en la mond’?
Vi amis, kantis en printemp’
ĉe friska roj’ de nord’.

Svanen

Från molnens purpurstänkta rand
sjönk svanen, lugn och säll,
och satte sig vid älvens strand
och sjöng en junikväll.

Om nordens skönhet var hans sång,
hur glad dess himmel är,
hur dagen glömmer, natten lång,
att gå till vila där;

hur skuggan där är djup och rik
inunder björk och al,
hur guldbestrålad varje vik
och varje bölja sval;

hur ljuvt, oändligt ljuvt, det är
att äga där en vän,
hur troheten är hemfödd där
och längtar dit igen!

Så ljöd från våg till våg hans röst,
hans enkla lovsång då,
och snar han smög mot makans bröst
och tycktes kväda så:

Vad mer, om än din levnads dröm
ej sekler tälja får?
Du älskat har på nordens ström
och sjungit i dess vår.